Kyudo - Bågens väg

Skytte med traditionell japansk långbåge kallas kyudo (kyu do). Det betyder bågens väg. Jämför med judo (ju do) som betyder den mjuka vägen och karatedo (kara te do) som betyder den tomma handens väg.

Bakgrund

Från början en ren militär färdighet. Kallas då Kyu jutsu (bågens teknik). Precis som alla andra armeer före krutets intåg hade även japanska armeer förband med bågskyttar som fungerade som en kombination av lätt artilleri och kulspruta.

Tex avståndet vid tavelskutning är 28 m vilket är lika med avståndet till motståndarenas arme när man började skjuta. Tavlan (mato) har en diameter på 36 cm vilket motsvarar lungområdet på motståndarsidans soldat.

En mato placeras lågt ner eftersom den skall simulera en knästående krigare. Poängberäkningen är vidare bara träff / inte träff vilket alltså väl representerar en död respektive levande motståndare.







Ordspråket "En pil ett liv" (ichi ya is sho) har ett mycket påtagligt ursprung.

Tänk dig att du har två led med bågskyttar uppställda på 28 m avstånd som siktar på var andra.

Pilen du har dragen kan ta motståndarens liv och därmed rädda ditt eget.

Du vet att det finns en som siktar på dig samtidigt. Missar du så ...

Budskapet är alltså att det finns inget, inget viktigare än just den pilen du siktar med just nu. Detta gäller för alla skytteformer.

Kyudons inställningen till det kommande pilen/skottet kan alla andra skytteformer i bästa fall uppnå men aldrig överglänsa.



Prästerna inom Shinto hade sedan länge använt bågskyttar för att rensa och skydda helgedomar från onda andar. En susande pil genom luften kändes som det närmaste man kunde jaga ikapp en ond ande med. Till detta hedersuppdrag tog man duktiga militärer.

När krutet och luntlåsgevar började användas år 1543 så minskade bågskyttets militära betydelse raskt. Dess cerimoniella betydelse fortsatte och kom mest att utövas av adelsmän vid hovet.

Kyudo idag

Kyudo idag (och sedan 1600-talet) utövas på ett mycket formellt och detaljreglerat sätt vars ursprung alltså är en blandning av religösa cerimonier och japansk hovettikett. Tonvikten kom att glida över från Kyu justu (tonvikt på teknik) till att vara Kyu do (tonvikt på väg). Vägen till att finna inre harmoni och förfining.

Det militära sättet att skjuta pilbåge är borta men i måltavlan och i själva poängberäkningen ser vi det krigiska arvet.

För dagens utövare och särskilt för västerlänningar kan man närmast likna kyudo vid meditation i rörelse. Stillhet, kontroll och inre harmoni är faktorer man försöker uppnå.

Tillfredställesen över att kunna styra både sin kropp, sin tanke och dessutom i bästa fall en pil samtidigt är målet. Inte helt lätt och kräver kontinuerlig mångårig träning.

”Att skjuta med teknik förbättrar skyttet, att skjuta med sinnet förbättrar människan.”

Så militärt skytte har alltså förvandlats till något där själva pilträffen inte längre är det allra viktigaste!

Yumi - långbågen

Vid första anblicken slås man av att den långa recurvbågen är osymmetrisk. Övre lemmen är dubbelt så lång som den undre.

Sen när man ser den uppspänd upptäcker man att det inte alls är en rekurv utan en långbåge.
Dvs strängen vidrör inte lemmarna när bågen är spänd.

Den båglängd man använder styrs av din draglängd. Och draglängden uppskattas till halva din "vingbredd". Man måter från ett utsträckt långfinger till mitten på struphuvudet, dvs mitt i halsen.

Jämför med draglångden till en långbåge som uppskattas till "vingbredden" dividerat med 2,5.

Foto www.yumi.hu







En båge för en person av normallängd (japansk alltså) kallas nami sun. Den är då 221 cm lång och gjord för en draglängd på 83 cm. Sun är ett längdmått på tre cm som liknar vår tum. Bågarna tillverkas sen i två suns intervaller.

Yumi - längder
Namn	Båglängd	Draglängd	Stränghöjd
nami sun	221 cm	83 cm	14,5 - 15 cm
ni sun nobi	227 cm	91 cm	15 - 15,5 cm
yon sun nobi	233 cm	98 cm	15,5 - 16 cm
roku sun nobi	239 cm	105 cm	16 - 16,5 cm

Som ni ser av tabellen är det riktigt långa bågar. Vanlig styrka för kvinnar är 12 kg (26#) och för män 14 kg (31#). En Yumi tillverkas i styrkor från 8 - 21 kg.

För den som är van vid västerländsk skytte häpnar man över hur långa och så klena bågarna är. Jämför med engelska krigsbågar från medeltiden som var på 90 - 120#.

Längden kommer förmodligen av det lokala materialet. Jämför med en kort mongolisk ryttarbåge med arbetande lem av horn och förlängd stel lemtopp av trä. Man tager vad man haver.

Japanska bågarna gjordes ursprungligen och än idag av bambu. Det är ett spänstigt material som tillhör familjen gräs och växer som ett tunnväggigt rör. Men givetvis tål den inte hur mycket böjning som helst. Så för att få tillräcklig kraft i bågen och framför allt tåla den långa draglängden gjordes bågen mycket lång.

Yumis längd och asymetriska form är känd sedan 800-talet. De flesta bågtyper i världen är utvecklade som ett bruksföremål för jakt. Som krigsvapen tog man sen samma båge endast lätt modifierad och ofta starkare.

I europa var pilbågen ett allmogevapen som användes vid jakt i de då viltrika och vidsträckta skogarna.

Icke så i det extremt bergiga och viltfattiga Japan. En Yumi är ett specialutvecklad rent militär båge som fått sin form av sättet att slåss. Japanska elitförband (samuraier) hade som beväpning långsvärd (katana) och pilbåge. Pilbågen användes under växelvis framryckning till ett avstånd där närstrid med svärd tog över.

Tänk dig att du är på ett slagfält där pilarna viner förbi i luften. Skulle du stå stolt upprätt och se fienden i vitögat eller huka dig ner på knä snabbt som attan och halvera din egen träffyta?





Tänk vad bra om du samtidigt kunde svara med samma mynt och skjuta med din pilbåge medans du hukar dig ner.

Just så stred man i Japan.











Lösningen blev en asymetrisk båge med en kort platssparande nedre lem och därmed en övre lem som är extremt lång. På så sätt kunde man använda sina långa bågar i de flesta situationer. Stående, knästående och även till häst.

Bågarna är förvisso klena men ger detta till trots ändå pilen överraskande god fart. Förklaringen är klena lätta pilar och att den extremt långa draglängden gör att bågens kraft knuffar på pilen under mycket längre tid än hos en västerländsk långbåge.

En 8 min lång film som visar miltärt skytte med yumi.
Med en minuts intervaller kommer intressanta närbilder som visar detaljer.

Ya - Pilen

En modern pil görs vanligen i aluminium av Easton i dimensionerna 1813, 1913 eller 2015. Easton tillverkar även "Kyudo carbon" i 73-13 till 80-23.

Givetvis tillverkas även pilar än idag i det traditionela materialet bambu. Dessa skaft är inte lika lätt att hitta i exakt samma dimension och spine ( = styvhet) så matchande pilar blir därför givetvis åtskilligt dyrare än carbon- och aluminiumpilar.

Man har en typ av pil för teknikträning på nära håll: makiwara ya.

Makiwara (kudde) är ett runt rishalmsknippe som står på en hög ställning på två meters håll. Skytten kan därmed ha samma skjutställning som vid skytte på långt håll.



En makiwara ya är en vanlig pil med en spets av bullettyp och med inga eller mycket låga fenor. Spetsvikt 76 grains.



En vanlig enstaka pil kallas kazu ya. Foto www.asahi-archery.jp

Den är för att klara långa draglängder upp till 110 cm lång. Fenorna är femton cm långa, dvs nästan sex tum. Att jämföras med extra stora fenor på en långbåge som är 4,5 tum.



Nockarna är ytterst grunda för att få plats i handen när man greppar strängen med tummen.



Spetsen kallas sandspets och ser ut som en fältspets med extra liten radie på halsen. Spetsvikten är otroligt låga 49 grains för att styva upp pilen så mycket som möjligt.

Ett set av sex matchade pilar kallas roppon zoro.



Kyudopilar är alltså långa och veka. Föga förvånande har de en usel pilflykt där mycket av pilhastigheten går förlorad i form av luftmotständ vid pilens enormt stora "fishtailing".

Barskaftskjutning på längre håll än makiwarns två meter är inte ens att tänka på.

Vanligen skjuter man tvåpilsserier. En pil skall ha fjädrar från höger vinge och den andra från vänster vinge. Allt för att uppnå så fullständig harmoni som möjligt. Detta är den officiella förklaringen.

En alternativ förklaring skulle kunna vara: Säg att du nu har änteligen lyckats fånga och slå ihjäl en stor rovfägel som en gam, hök eller örn. Dessa fågelar som enligt sägnen sägs ha de bästa fjädrarna för en pil.

Skulle du då bara använda vingpennorna från höger sida och slänga bort resten? Eller skulle du ta vara på alla fjädrar stora nog för att bli pilfenor? Jag vet i alla fall hur jag skulle ha agerat och även alla mina förfäder ifrån Småland.

Tsuru - Strängen

Strängar säljs vanligen parvis. Foto www.asahi-archery.jp

Strängen görs av hampa eller kevlar eller en blandning av de båda materialen. Vilken trådkvalitet av kevlar som avses och hur många kardeler som används har vi inte lyckats utröna ännu.

I bägge ändar av strängen finns en lindning på den delen som används till att göra en ändknut. Kan vara tex röd på översidan och blä på undersidan. Det är en sedvanlig "boyers knot" i bägge ändar. Den knyts om för att reglera stränghöjden. Tekniken att bara tvinna strängen olika mycket för denna justering används inte.

Vidare finns det en mittlindning som inte sitter i mitten utan givetvis där man tar tag i strängen vid draget. Nockläge på strängen finns ej. Skytten sätter pilnocken på strängen på vad som verkar motsvara noll i nocklägeshöjd.

Strängfattning

En kyudo-båge skjutes med asiatiska tumgrepp. Därmed rullar strängen av tummen åt höger. Pilens nock förs alltså initialt till höger och börjar sin "fishtailing" åt det hållet. Pilens mitt buktar därför in först i mot bågen. Sen vid pasagen av bågen buktar pilen från bågen. Alltså måste pilen ligga på höger sida om bågen.

Vid västerländskt skytte med fingersläpp rullar strängen av åt motsatt håll. Och pilen måste således ligga på vänster sida om bågen. Läs mera.

Endast själva bågen övertäffar i pris skjuthandsken som har en träkil i tummen som hjälp att haka upp strängen på. Vanligast är trefingermodellen mitsugake.

Draget

För att kunna skjuta stående, sittande och till häst på samma sätt drar man uppifrån och ner. Dvs man lyfter bågen högt över huvudet först och en bit ut från kroppen.



Lägg märke till det tredimensionella två-stegsdraget. Dels uppifrån och ner samtidigt som utifrån och in. Knakandet kommer från när bågens grepp vrides sig medans handen hela tiden håller emot.

Draget kan förenklat beskrivas så här: Från den höga positionen för man en rak bågarm framåt och låter stränghanden följa efter och bara spänna bågen lite grann.

Sen trycker man ner bågarmen som hela tiden är utsträckt samtidigt som man drar långt förbi örat. Pilen som hela tiden pekar horisontelt mot målet förs diagonalt ner i läge.

Pilen skall avlossas efter ungefär 5 - 12 sekunder. Jämför med långbåge som kan avfyras så fort man når ankringspunkten.

Största nackdelen med detta drag är att man riskerar att skymma halva målet och dess närområde dels när man lyfter upp och sen igen när man sänker bågen. Men är man knästående eller sitter på en galoppernde häst är det ett sätt att inte slå i bågen vid draget.

Vid korrekt form ser skytten målet till vänster om/ovanför vänster armbåge. Sedan vid bågarmens sänkning ska måltavlan följa den yttre linjen av armen tills den hamnar vid lindningen av bågen ovanför greppet.

Kallas half moon -- halva måltavlan i bågen och halva till vänster om bågen.

I färdigställning ser man det nära släktskapet med långbågeskytte: pilen hamnar i samma höjd (mungipan) och båda ögonen fokuserar på målet.

Periferiseendet nyttjar den lindade delen på bågen ovanför handtaget för anläggning av rätt höjd. I idealfallet skjuter skytten med en för sin kroppslängd och draglängd avstämd bågstyrka. Pilen skall ideliskt ligga helt horisontell vid avfyrningen och sen träffar målet på marken 28 m bort.

Nu har alla skyttar knappast helt ideala bågar varför man lär sig att omedvetet göra rätt höjdjustering av båghanden för att få träffen i målet.

Greppet

Hur i all sin dar är det möjligt att skjuta en flatbåge utan pilhylla med en alldeles för lång och vek pil?

Normalt borde det bara bli islag och pilen skulle flyga på egna äventyr metervis åt höger.

Precis så sker också för nybörjare. "Hemligheten" ligger i bågskyttens grepp om sin yumi.

Skytten greppar bågen från sidan innan lyftet och vid draget vrides bågen in till korrekt position i handens klyka mellan tumme och pekfinger. Vi hamnar därmed i ett typiskt bågskyttegrepp.



Det unika för kyudo är att handens grepp är nu förspänt eftersom vi vred in bågen i läge. Vid pilens avlossande kommer nu båghanden som tvingades in i båggreppet att fjädra tillbaka och vrida bågen av sig själv!

Pilen får därmed en extra knuff (motsvarar en tums extra draglängd) och bågen börjar vridas åt sidan när pilens fenor passerar.

Låter det krångligt. Jovisst är det! Men ack så fiffigt.

Vi har en klen båge som vi kompenserar genom att använda en extremt lång draglängd. Då måste vi ha långa pilar men helst även lätta pilar för bågen var ju klen. Därmed blir pilarna tokveka och slår i bågen. Om inte .. vi skjuter med kyudogrepp!!

Vi har samtidigt uppfunnit vad som måste vara en solklar kandidat till titeln världens svåraste bågskytte gren. Eller kanske mer diplomatiskt: en värdig utmaning att försöka bemästra denna båge.

Teknisk fördel

Notera att detta speciella grepp faktiskt har en stor teknisk fördel. Korrekt utfört kan en kyudoka skjuta pilar med stor variation på dynamisk spine (styvhet).

Jämför med långbåge där varje skytt måste ha precis rätt styvhet på pilen beroende på bågens styrka och egen draglängd. Här trimmas pilen in så den "ålar" sig runt bågen utan islag. Även kallad "archers paradox". Pilen ligger vid sidan av bågen men kan ändå skjutas rakt fram.

Svårare att hitta rätt pil men har man väl gjort det är långbågen enklare att skjuta än en kyudobåge.

Kyudo i Sverige

Kyudo tillhör Svenska Budo och kampsportsförbundet som är anslutet till Riksidrottsförbundet.

I november 2009 hölls det första svenska mästerskapet. De tio främsta skyttarna från lagtävlingen kvalificerade sig till den idividuella tävlingen.

Den bestod av tre stycken två pilsserier. Summa sex pilar! Inget skämt alltså att andra skyttesporter har svårt att överträffa Kyudon inställning till betydelsen av varje pil/skott man skjuter.

Segraren Jan Graaf sköt ensam fem träff. Tvåan Arne Högberg sköt ensam 4 träff. Båda från Kenshou Kyudo Kai (kai = klubb).

Det finns två klubbar i Sverige, båda i Stockholm. Sammanlagt kring 80 utövare i Sverige, 2.500 i Europa och 135.000 i Japan.

Roland har börjat träna i Kenshou där Jan Graaf är huvudtränare och läromästare.


Kuriosa:
En compound båge har bättre egenprecision inbyggd i sig än alla andra bågtyper. På samma sätt har en modern långbåge bättre egenprecision än en Kyudobåge.

7 p på en 122 cm 10-ringad tapet har 48,8 cm i diameter. Det mostvarar 34,16 cm på 28 m. Två cm mindre men ungefär lika stor som Kyudons måltavla mato som är på 36 cm.

Roland sköt 12 pilar när han tog guld i sin SM-final 2009 utomhus på 40 m. Han fick 93 p vilket ger nära en åtta som medelpil. Det fanns bland pilarna två förargliga sexor. Fritt översatt till Kyudo blir det 10 träff av 12. Alltså samma träffprocent som Kyudo segraren.

Men... märk väl att det är avsevärt lättare att lära sig skjuta och träffa bra med en modern långbåge.

Mycket bra skjutet av mäster Graaf således.